Jag står i badrummet vid handfatet. Katten Pelle har hoppat upp och ställt sig på bänkskivan jämte handfatet. Jag hinner bara ta ett endaste steg i riktning att gå ut från badrummet, då jag hör hur Pelle är före mig, för jag hör dunsen som blir då han hoppar ner till golvet. Jag riktar blicken mot golvet och mot Pelle, men han är inte där! Han är inte på golvet!
Han står kvar och har inte hoppat ner. Jag ser på Pelle, han söker med blicken mot golvet, kors och tvärs far han med blicken. Så hör jag återigen en duns då han hoppar ner på golvet. Han går ut till hallen. Där kikar han först åt vänster och sen åt höger och han ser sig runt om åt alla håll. Jag gör precis detsamma. Sen möter jag Pelles blick och vi ser förvånat på varandra en lång stund. Sen fortsätter Pelle att se sig om åt alla håll. Till slut verkar han ge upp. Det är tydligt att både Pelle och jag hörde dunsen.
Det är inte första gången jag ser eller hör vår förra katt, som fick lämna oss alldeles för tidigt bara sex år gammal efter att ha fått njursvikt. Men det är första gången jag märker att Pelle också märker av henne. Det är annars inte bara jag som har sett henne, fast det är jag som återkommande upplever hennes närvaro. Men det är inte lika vanligt som den första tiden, då jag såg henne tydligt några gånger och även hörde henne jama då det senare visade sig att jag hade ett missat samtal från veterinären den dagen. De hade sökt mig för att meddela att jag kunde komma och hämta urnan med katten. Jag blir lika varm om hjärtat varje gång jag märker av hennes närvaro, även då det bara märks som ett dunsande ljud, så som det brukade låta då hon hoppade ner från en bänk eller en stol. Och det är en liten aning lättare duns om än likadant ljud jämfört med då Pelle hoppar ner, eftersom hon vägde nästan två kg mindre än vad Pelle väger. Det blir ett lite annat ljud, som jag känner igen. Det var så det brukade låta då hon hoppade ner från bänken <3